Självmedkänsla vad är det?
Självmedkänsla är en inkännande attityd vi har mot oss själva för att vi fått lära oss det i ett socialt sammanhang där det varit tillåtet att både lyckas och misslyckas och där lärandet har varit viktigt, och därigenom är det också en empirisk funktionell konstruktion. Operationellt definierad och introducerad till den positiva psykologilitteraturen av docent Dr. Kristin Neff, den består av tre separata konstruktioner: Självvänlighet, medmänsklighet och Mindfulness (medvetenhet).
Självmedkänsla är när du står till stor på din egen sida men inte okritiskt. Självmedkänsla är att du respekterar dig själv som en kärleksfull mamma eller pappa skulle ha gjort, villkorslöst, med oändligt tålamod och självseende så du ser på vilka sätt du fortsatt kan klara av att justera dina agerade upplevelser från stund till stund så att du kan få maximal anpassning. Nota bene att det inte handlar om strävan efter perfektion då perfektion alltid är för andras skull och inte för din egen, det handlar om att uppnå en känsla av trygghet, glädje och utmaning så att du alltid är vaken och i vila.
Att ha självmedkänsla innebär att kunna relatera till sig själv på ett sätt som är förlåtande, accepterande och kärleksfullt när situationer kan vara mindre än optimala. Vi vet att det liknar (men är mindre permanent än) självkärlek och att det är skilt från självkänsla, men hur visar vi självmedkänsla?
Självvänlighet
Självvänlighet handlar om att visa vänlighet och förståelse mot oss själva när vi misslyckas med något, eller när vi blir sårade (Neff, 2003a). Istället för att vara kritiska eller döma oss själva hårt när vi medan känner smärtan, så vi kan känna igen det negativa inflytandet av hård självbedömning och behandla oss själva med värme och tålamod istället (Gilbert & Irons, 2005).
Kort sagt, att visa självvänlighet innebär att behandla vårt värde (i våra egna ögon) som ovillkorligt även när vi inte lever upp till våra egna förväntningar, oavsett om det är genom våra beteenden eller till och med bara våra tankar (Barnard & Curry, 2011).
Några exempel, anpassade från Self-Compassion Scale (SCS), inkluderar (Neff, 2003b: 231):
- Ge dig själv den ömhet och omsorg du behöver när du går igenom en tuff tid;
- Försöker förstå och visa tålamod angående dina egna upplevda personlighetsbrister; och
- Att vara tolerant mot sina egna brister.
Med-mänsklighet
“Att vara en del av något större” är ett genomgående begrepp i positiv psykologilitteratur, och det har länge hävdats att behovet av anslutningar är en del av den mänskliga naturen (Maslow, 1943). Att vara del av (Med-) mänsklighet innebär att se våra egna individuella upplevelser som inbäddade i den bredare mänskliga erfarenheten, snarare än att se oss själva som isolerade eller åtskilda från andra (Neff, 2003a).
En del av detta är att acceptera och förlåta oss själva för våra brister – vi är inte perfekta, men vi visar självmedkänsla när vi är lätta mot oss själva för att ha begränsningar (Brown, 2010). En annan del av den vanliga mänskligheten är att inse att vi inte är ensamma om att vara ofullkomliga eller känna oss sårade; snarare än att dra oss undan eller isolera oss, uppskattar vi att andra känner likadant ibland (Gilbert & Irons, 2005). Enligt SCS skulle mer specifika beteenden inkludera (Neff, 2003b: 231):
- Att uppfatta dina brister som naturliga aspekter av det mänskliga tillståndet;
- Att se dina svårigheter som “en del av livet som alla går igenom”; och
- Påminna dig själv om att andra också känner sig otillräckliga ibland, när du känner likadant.
Mindfulness
Mindfulness ses som motsatsen till undvikande eller överidentifiering i teorin om självmedkänsla – det innebär att erkänna och märka våra egna tankar i motsats till att reagera på dem (Kabat-Zinn, 2003; Neff, 2010).
När vi har självmedkänsla är vi medvetna om våra egna sårande tankar och känslor utan att spränga deras betydelse genom idisslande. Istället antar vi en positiv balans mellan denna överidentifikation i den ena ytterligheten och att helt undvika smärtsamma känslor och upplevelser i den andra (Neff, 2003a).
Exempel på SCS-objekt för mindfulness översätts till följande beteenden (Neff, 2003b: 232):
- Syftar till att hålla våra känslor i balans när vi upplever något upprörande;
- Att behålla perspektiv när vi misslyckas med saker som är viktiga för oss; och
- Att adoptera våra känslor med nyfikenhet och öppenhet när vi känner oss ledsna.
Så även om SCS mäter självmedkänsla som en egenskap, kan den också ses som en “balans” eller ett “mellanväg” för emotionell reaktion
Mindfulness, som en central komponent inom buddhismen, sträcker sig bortom enbart medveten närvaro av våra tankar och känslor; det är en integrerad del av en större andlig och etisk praktik. Inom buddhismen är mindfulness en del av den åttafaldiga vägen, där det bidrar till att utveckla insikt, moralisk disciplin och medkänsla. Det handlar inte bara om att observera sina tankar, utan om att kultivera en djup förståelse av lidandets natur och vår koppling till andra levande varelser.
I buddhismen bidrar mindfulness till självmedkännande genom att skapa en medvetenhet som är rotad i insikten om vårt gemensamma mänskliga öde. Denna insikt hjälper oss att se våra egna smärtsamma upplevelser som en del av ett större sammanhang, vilket minskar känslan av isolering och självfokusering. Genom att öva mindfulness på ett sätt som är förenligt med buddhistisk praxis, lär vi oss att möta oss själva med samma kärlek och medkänsla som vi skulle visa andra, vilket i sin tur främjar en djupare och mer varaktig självmedkänsla.
